(En uppsats igen)
Det är söndagmorgon och klockan ringer 09:00, idag är den stora dagen, idag ska Manchester möta Arsenal. Trötta som djur kliver vi i alla fall upp till två tjutande mobiltelefoner. Vi var så pass geniala att en av mobiltelefonerna var inne på toaletten för att vi skulle orka stiga upp. För sova på flyplatsen natten innan vardet inte tal om...
Vi klär på oss och ska till att äta frukost. Trots att jag hävdat att brittisk hotellfrukost inte alls är bra så fick jag höra hur den nava flickan, källen innan när vi checkade in, svara på frågan "do you want breakfast" med ett klart pch tydligt "yes we do." Givetvis hade jag rätt, som alltid annars. Men jag hade ingen tid att vara bitter över att ha kastat massa pengar i sjön åt den hotellfrukosten, för nu skulle vi ut till bästa platsen på jorden, Old Trafford.
Vi är tidiga, klockan är inte ens tolv och matchen börjar fyra, tio över fyra för att vara exakt. Berättade jag att jag laddade mitt kontantkort med typ 6k innan vi for till Manchester. Varför? Unitedshoppen. Tre halsdukar, en tröja och ett paraply senare var jag klar. Eller snarare, jag skulle inte få ner nå mer i väskan hem och var inte så sugen på att fixa en till väska då vi flög med Ryanair. Så bland annat Old Trafford-legobyggsatsen rymdes inte...
När vi shoppat klart så gick vi runt på helig mark ett tag innan vi ställde oss bland de andra supportrarna för att invänta spelarbussen. Att invänta spelarbussen är, enkelt utryckt, helt värdelöst. Stå och vänta i nån timme för att få en skymt av spelarna när de springer ut ur bussen och in i arenan. Tur att vi fick se sir Alex Ferguson komma i sin privatbil. Det gjorde det värt att vänta.
Efter det så kommer vi till att det är dags att gå in på arenan. Kan inte beskriva med ord hur mäktigt och fantastiskt jag tycker att det är. Vi hittar våra platser, tar snabbt några turistbilder innan vi börjar ladda för match på riktigt.
Innan matchen börjar så petar en man bradvid mig på mig.
"Excuse me, have you been here before? Do they do something before the match today?" frågar mannen
"Yes, I have been here once before. I think they will have a silent minute today to honor the once who died during the world war." var mitt svar.
Mannen tackar artigt och matchen börjar.
Fantastisk första halvlek där Robin van Persie nätar och allt är bara underbart. Men mitt under första halvlek så petar mannen på mig igen.
"Sorry, what do they sing?"
"They sing: Twenty times, twenty times Man United. Twenty times, twenty times I sing. Twenty times, twenty times Man United, playing football the Busby way." artikulerar jag så tydligt jag kan.
Mannen tackar artigt igen och målet kommer kort därefter.
Allt bara exploderar. Min puls är maxad, min röst förstörd, min glädje oändlig.
Sedan blir det halvtid.
Under andra halvlek så är Arsenal bättre, och om min puls var maxad innan så var mina lökringar det nu. Kallsvettades i 45 minuter av ren och skär nervositet. Men mitt i denna otroliga spänning så känner jag ett finger petandes på mig. Det är mannen igen.
"Excuse me, this is England right?"
Skämtar mannen? Eller är han en idiot? Jag svarar inte direkt utan försöker luska ut vad av detta som är sant. Mannen har samma blick som vid de tidigare frågorna och väntar sig ett svar.
"Yes, this is England." svarar jag. Jag svarade aldrig mer på någon av hans frågor efter det där.
Blir bara irriterad då jag tänker på det. Hans biljett kunde ha gått till någon som faktiskt bryr sig om sporten. Någon lokal grabb eller dylikt. Istället kastas det pärlor åt svin.
Men det är mest något som upprört mig i efterhand, då var jag för fokuserad på matchen.
Dagen efter flög vi hem glada. Otroligt glada. Och gladare blev jag när Fellaini steg på planet. Mest för att då kunde vi tillsammans ta oss an alla fans när vi klev av. Men det är något som instagram har avklarat.
Det var ett världens bästa avslut på världens bästa helg med världens bästa tjej då vi sett världens bästa lag. Det här var helgen då United tog tre Riktigt Viktiga Poäng.
