prinsessanochapan.blogg.se

Idag tänker jag göra en #tbt här på bloggen, det får man va? För ungefär ett år sedan bestämde jag och Anton oss för att starta en ny tradition, läs hur lyckad den blev här!! På natten mot måndag är det åter igen dags för Superbowl, och våran älskade lägenhet som var perfekt för att slänga ut ett gäng madrasser på golvet, skräpa ner som bara den, smutsa ner omänskligt mycket disk (diskmaskin, vi älskade dig) och bara vara massa folk i hela tiden bor vi inte längre i!!! Men visst får traditioner ta pauser? Nästa år vänner, då ska vi ha ett riktigt boende och ta upp traditionen igen. Håll ut!!!! 

We will always love you, San Fransisco 49ers.

Som ni förstår blev det en lyckad helg. I fredags klockan 18.30 kom jag hem från Luxemburg (väldigt fint litet land!!) och klockan 19 gick vi till bussen som skulle ta oss ut till flygplatsen. Eftersom planet skulle lyfta omänskligt tidigt på lördagsmorgonen fick vi lov att sova på flygplatsen. Och till er som kanske på grund av något litet inlägg på Instagram tror att jag är världens sämta människa vill jag bara säga: Det är jag inte....... Lovar. 

Manchester är en charmig stad med bra shopping, hur vi tänkte när vi bara tog handbagage förblir en olöst gåta. Hotellet vi bodde på var mitt i centrum, hade fina kristallkronor och trappor som man ville skrida ner för i långklänning. Med "man" menar jag "jag", Anton var inte lika exalterad över den drömmen som jag. Engelsk frukost har dock mycket kvar att önska, men man fick en egen tekanna på bordet, det var mysigt! Lördagsmiddagen blev en fantastiskt god plockmatsbricka som vi delade på. På söndagen försökte vi oss på en Fish and chips, men det var så vidrigt så den åkte i soporna och det blev en ny plockbricka på ett nytt ställe! 

Matchen då, den fattar ni ju att den var K.U.N.G. Har lovat Anton att vi ska flytta till Manchester nu. 75 000 lyckliga jublande människor är bland det mäktigaste som finns! 75 000 människor som inför en match håller en tyst minut är också oerhört mäktigt. 

Så var det bara hemresan kvar då. Vi sätter oss på planet, det är tidigt, vi är trötta. Plötsligt hör jag hur Anton drar efter andan bredvid mig. Jag tittar på honom och ögonen är stora som tefat. "F-fff-f-ellaini!", får han ur sig. Ja, det är sant. En av Manchester Uniteds spelare sätter sig på riktigt på samma plan som oss. Han är från Belgien och ska hem för landslagsuppehåll och det här är ett perfekt avslut på en perfekt helg ;)

Jag har ju börjat springa. OM nu någon på jordklotet lyckats missa detta. Har varit så nöjd över mig själv och min plötsöiga energi som tagit mig lägre än jag nånsin trott att jag skulle springa!! Trodde förresten aldrig ens att jag skulle börja springa över huvud taget. Fick iallafall lite smått panik när tjejerna igår började prata om hur opålitlig Runkeeperappen är!!!  Jag har ju litat blint på den men kände nu jaaaahaa... här kommer förklaringen till min plötsliga ork, den finns inte. Allt är ett påhitt, en dålig app som ljugit mig rätt upp i ansiktet.

Så jag åkte hem och googlade efter nån kartfunktion där man kan rita en runda och mäta hur lång den var. Testade lite olika men jag tror att den bästa var Eniro. Och det bästa av allt!?! Förutom enirokartan, det var att min Runkeeper fungerat fläckfritt! Jag var precis så bra som den sa att jag var ;) 

Vad tror ni om det här då!? Även nu i slutet av maj eller!?!?!??! ;)

Jag är förresten så taggad på mitt nya springarliv att jag imorse, när jag insåg att alla träningsbyxor var i Piteå tog en löprunda med Stina i mina pyjamasbrallor!!!! Ni får gärna fortsätta vara mina vänner ändå, vi mötte inte allt för många människor..........Lovar.

 

Jaa, hörrni, jag gick alltså på mitt eget lur om att det var skorna det berodde på! Efter skolan idag cyklade jag ner till stan och köpte mig ett par. Fick dock inte köpa de jag visade er igår för pojken på Löplabbet. Efter att ha stått på nån platta och kollat fotsulorna och fått se mig själv springa på band i slowmotion var det dags för domen. Vilka skor passar Hanna Långström!? (Han kände även på mina fötter. Stackarn, jag hade ju gått i Converse en hel dag!)

Han visade några, jag tyckte de var fula. Jag pekade hoppfullt på några andra, han sa nej. Han visade, jag skakade på huvudet. Jag pekade, han sa nej. Och sådär höll det på... Till slut gick jag med på ett par halvfina och han försvann. Så kom han tillbaka med ett smygigt litet leende. "Hur känner du för rosa?" frågade han. "ROSA!? Jag älskar rosa!" Och där fann vi varanda, jag och skorna! Vi ska springa så många mil tillsammans vi tre. 

Japp, det gjorde jag, Skulle visa muskel-Julia en axelövning och precis när jag slår ut armen böjer sig en kille fram! OJ FÖRLÅÅÅT sa jag nästan i panik och kände att nu fattar alla att jag inte hänger här så ofta, med den där koordinationen!!! Som tur var skrattade han bara. Förmodligen tyckte han att jag var töntig som sa förlåt för det där, "som att jag ens kände nåt i min stenarm!?!!?" tänkte han. Eller så var det ett supernervöst skratt för att dölja sin smärta från mitt hårda muskliga boxar-slag. Vi får aldrig veta. 

Efter att jag gjort come back på gymmet efter en och en halv månads bulkande (?) blev det lyxig torsdagsmiddag hos Julia följt av ansiktsmask, hårvård och tjejfilm. Vi såg Safe Haven och jag tror att det här är första gången Hanna Långström sett en film efter att hon läst boken som den baseras på! (Japp, jag har faktiskt läst en bok. Ända till sista sidan!!!!) Jag har aldrig förstått det där med att boken var bättre än filmen och detaljer missades och sånt där svammel. Fram till nu. Men trots att jag saknade vissa delar är det här den bästa filmen jag sett på länge. SE DEN.

Idag är det inte vilken dag som helst, idag är det den 8 Maj 2013. Om än det verkade till en början vara en helt vanlig dag. Upp i gryningen för att fara till praktiken för att  väl där "do my thing". När jag på en rast kollade min Twitterfeed så läser jag detta:

 

 

19.19 skulle lokalbussen ta oss från Mariehem till sjukhuset där Norrlandskusten skulle ta oss vidare till Piteå. 18.50 kom jag på att ett par SKOR låg och väntade på mig på posten på Ersboda och om jag inte hämtade dessa skulle de skickas tillbaka!!!! Får ej hända. Jag sa åt Anton att packa klart åt mig (återstår att se hur det gick) och satte mig på cyklen och började trampa. Jag trampade allt jag hade och regnet piskade i mitt ansikte.

Till slut var jag framme på Coop och 19.12 hade jag fått mitt älskade paket men tappat hoppet om en hemresa denna kväll. Jag insåg även att Anton hade min börs och hela mitt liv med sig på den där bussen och försökte bli vän med tanken att jag skulle bli kvar i Umeå för alltid utan pengar till mat och kläder. Kanske skulle jag överleva nån vecka men sen skulle det vara över för mig!

Men plötsligt slog det mig, KANSKE att jag skulle hinna cykla direkt till sjukhuset och hinna med den där dumma bussen ändå!?!? Jag sprang till cykeln, fumlade med nyckeln, satte mig på sadeln och började trampa. Jag har aldrig cyklat så snabbt i hela mitt liv. Regnet piskade ännu hårdare än på ditvägen, det var motvind. Jag bad till Gud att det skulle sluta blåsa, han lyssnade inte. Jag cyklade ännu snabbare men insåg till min förtvivlan att cykelvägen tog slut!!!!! Jag bestämde mig för att fortsätta ändå, jag cyklade i lera och mjölksyran började smyga sig på. Plötsligt var jag på något kvarter jag aldrig sett förut.

På något sätt blev det ändå rätt och JAG HANN. Jag vet inte vad i mitt ansikte som var regn och vad som var svett, bara att allt var blött. Mitt hår, mina jeans....... Vi satte oss på bussen och jag kände att om jag skulle åka i tre timmar i dessa byxor skulle jag bli sjuk. Paniken kom. Anton lånade ut sin jacka och tröja som skydd och jag kravlade ner byxorna för att känna en gnutta värme igen.

Där satt jag, röd, blöt och svettig med smink utdraget i hela ansiktet och byxorna nere vid knäna. Anton tittade på mig och sa "Tur att det här inte var första daten!"

Här sitter jag med en träningsvärk som inte är från denna jord och ni vill såklart veta varför. Igår var jag i läskiga biffrummet på IKSU!!!! Kände mig så sjukt malplacerad och ville springa ifrån biffpojkarna som stönar högt och lyfter flera tusen kilo. Men David sa att det är där man hänger om man är cool, och eftersom att vara cool är min grej så kändes det genast bättre. Not. Vi gjorde en övning och sen gick vi upp till övervåningen där man får välja tre-kiloshantlarna och vara tyst medan man lyfter om man vill. 

Nåt som gör mig glad mitt i all dödsvärk är att jag bokat biljetter till Stockholm i april!!!! Det blir världens mysigaste lång-tjejhelg med Emma , Hanna O och Lina!!!  

Idag var jag på gymmet. Jag kan säga redan nu att träna efter devisen att "jag orkar nog lika mycket som jag gjorde när jag sist tränade i november" inte riktigt funkar. För som jag vacklade när jag gick därifrån är inte socialt acceptabelt, som ett fyllo var jag. Så om ni vill ha en billig fylla så är det bara att dumträna benen. Både huvud och ben är inte riktigt i ordning efter det.

 

Nu är det inte det jag egentligen vill blogga om, utan hur i hela friden det alltid är så att trots att det är ett stort omklädningsrum så är det alltid så att när jag ska duscha så ska även dom med skåp bredvid också duscha?

 

Det blir ju astrångt och oftast blir det en pinsam tystnad för man kan ju inte starta en konversation med två grabbar som också klär av sig nakna, som man dessutom inte känner. Jag kan ju inte säga "Tjena, så ni har också tränat. Fräscht. Snygga ben förresten, det får du säkert mycket brudar på!"  Nix det funkar helt enkelt inte. 

 

Hanna drar till USA på lördag. Redan nu har jag börjat skaffa mig substitut för henne. För jag har nu ersatt Hannas slösande av pengar med en användare på svenskaspel. Skillnaden är ju att jag faktiskt kan tjäna pengar på mitt svenskaspelkonto om mina bet går hem. Så när Hanna kommer hem från USA om sex veckor kommer hon antingen hem till en stenrik kille, eller så har vi inte kvar vår lägenhet. Men som jag hört på reklamer "If you're not in you can't win". Wish me luck. 

Idag har jag haft mitt första möte med min personliga tränare. 

Ville bara säga det, känner mig lite som en Hollywoodfru.

Speaking of........ Idag är sista avsnittet med min älskade Maria Montazami. Nu ska de ersätta dessa prinsessor med några fjantiga småstadsdrottningar från Västerås, ett program jag inte tänker se. Känns som misslyckade wanna-be-Hollywoodfruar. Lite som jag. Ska iallafall gråta lite till det sista avsnittet ikväll efter att Manchester United vunnit över Braga. Nu ska jag smygfnissa åt att Anton tror att domaren hör honom genom TV:n.

Såhär såg vi ut för ungefär en och en halv timma sedan. 

Anton sa att han skulle ut och intervallträna uppför slalombacken här nedanför oss. Hmm, tänkte jag och plötsligt flög det ur mig "Men jaha, jag kanske ska följa med!" Samtidigt som jag sa det ångrade jag mig djupt men nu fanns det ingen återvändo. Träningskläder på och fram med viljan bara! 

Vi promenerade till backen och pratade om vad vi hade framför oss. (Promenera är ett skitord ord som jag ALDRIG verkar lära mig om det ska ha ett eller två m, måste googla varje gång.) Anton sa att han nog tänkte springa upp åtta gånger, jag kände att jag inte skulle vara i närheten av det med mina muskler som vilat ungefär sen 2006. "Okej, det kommer jag aldrig orka. Jag kommer vara död efter fyra." Anton tittade lite mystiskt på mig, kände mig lite dålig. "Eller ja, fem kanske." la jag till.

"Jag kommer vara död efter fyra" Det kan vara det dummaste jag någonsin sagt sen jag föddes!!! Vem tror jag att jag är!? Jag var död efter en tredjedel. En tredjedel. Jag gick resten av backen upp och bara för att jag kände mig som en 200 kilos klump i Biggest Loser gick jag två vändor till. Det smakade blod i min mun, lungorna var sjukt nära på att sprängas och hjärtat höll på att komma ut genom jackan! Såhär i efterhand förstår jag vad Anton menade med sin mystiska blick. 

Igår var jag först och tittade på lillebrors hemmamatchdebut med Wibax div 1. Bra kille det där! 

Efter detta hade jag och Anton lyxen att få komma på middag hos Emma och Jakob, fantastiskt god mat och efterrätt made by mästerkockarna. När maten var smält anlände lite mer fina människor som man inte vill missa att umgås med när man är hem till Piteå för en mysig spelkväll. Det blev Snabbalfapet och Bezzerwizzer (den rosa varianten - sjukt snygg kartong på det alltså!!) Det sistnämnda spelet vann inte mitt lag, men smartspelet Snabbalfapet gick jag och fick en delad förstaplats med Tove i, ibland blir jag helt förvånad över vad min hjärna kan utan att jag vet om det!! ;)

Just nu är det kamp. Viktoria mot Hanna i FIFA. Bästa flickvännen ska koras, må bästa tjej vinna. 

 

Såhär bra går det för mina gullpojkar!!!!!! Är de inte fina!?!? Känner att jag börjar få en personlig och känslomässig relation till Higuain och gänget nu, där stod pressen och fotade gladjen och även jag tog fram kameran här på andra sidan rutan. Blev RÖRD när de jublade och var så lyckliga över vinsten!! Har det gått för långt nu?

 

United vinner oförtjänt i sinne och City, Arsenal och Liverpool tappar poäng. Bra dag.