prinsessanochapan.blogg.se

I lördags gick vi en sväng på stan, såhär ser vi och Bryssel ut tillsammans! Perfect match, än vill vi inte flytta hem. 

"Du kan ju låna mina."
"Ja, det är bra. Men när du har dem är det ju bra om jag har ett par egna."
"Men jag har många!"

Så idag när jag var på mjukisbyxehumör och Anton satt i soffan med sina på sig, frågade jag vart hans andra mjukisbyxor var...

"Men de är ju i Sverige."

I Sverige!??!?!?!? Alltså ni är på min sida här va, han är rätt korkad!? 

 

Där satt jag på metrostationen och väntade på Hanna. Vi hade bestämt på eftermiddagen att vi skulle åka tillsammans ut till Anderlecht för att förhoppningsvis få en glimt av Zlatan på något sätt. När jag sitter där och väntar så inser jag att Hanna sitter på fel tunnelbana.

 

"Typsikt, nu missar vi när spelarbussen kommer till stadion..." tänkte jag för mig själv innan jag ringde och berättade för Hanna att hon var på fel tunnelbana.

 

Svaret jag fick var oväntat.

 

"Men skit! Men du, kan du ta ut pengar åt mig?"

 

"Till vadå?" undrade jag
.

"Men om det finns kvar några biljetter så kanske vi kan köpa där."

 

I mina öron var det där så otroligt naivt. Vad tror hon? Ett storlag i europa kommer på besök och du tror att det finns kvar biljetter?! Jaja, jag hade inget att förlora så jag tog ut pengar till oss båda. Efter det så kommer Hanna fram till stationen och vi åker vidare tillsammans till Anderlecht.

 

Väl framme så  följde vi strömmen av människor som vallfärdade till stadion. När vi kom fram så möttes vi av flera tusen människor som stod och köpe en burgare eller en öl. Alla med biljetter. Så, flera tusen människor står utanför stadion, matchen börjar på en timme, oddsen var inte direkt för oss när vi kom dit. De blev ännu mindre när man gick till biljettluckor där det stod:

 

"For saftey reasons is it not possible to buy tickets to tonights game against PSG."

 

Jag hade gett upp. Inte Hanna. Men hennes förslag på hur vi skulle ta oss in övertygade mig inte heller direkt.

 

"Vi kan gå till dom där vakterna och säga att vi har två kompisar som har blijetter men som är sjuka så vi skulle ta deras platser. Men deras biljetter är hemma hos dom."

 

Eller

 

"Vi kan gå fram till dom där vakterna och leka att vi är ensamma och göra puppy eyes, då släpper dom nog in oss."

 

Som kille har inget av det där fungerat tidigare. Speciellt inte puppy eyesen. Det bara fungerar inte. Och allra minst på vakter in till en Champions League-match.  Så vi gick runt stadion och kollade om vi kunde se en spelarbuss och om det fanns någonstans vi kunde köpa biljetter. Överallt sa vakterna "It is sold out." eller "No tickets, no no." Det var kört. Men vi fick en glimt av spelarbussen. Den var parkerad utan en människa i den. Vi gick runt och tittade på de lyckliga människorna som viftade med sina biljetter och tog sig in på arenan. Så nära att få se Zlatan, men så otroligt långt borta. Kvällen var ett fjasko.

 

Jag tittade på klockan och såg att matchen var igång. Jag var uppgiven, jag ville hem, men Hanna var fortfarande naiv. Då när vi gick där så kom det en en mystisk man fram emot oss från ett hörn på en gränd.

 

"Wanna buy tickets, tickets?"

 

Jag svarade inte, jag stod helt stum. "Händer det här på riktigt" tänkte jag "Aldrig i livet att jag gör affärer med en så skum snubbe, vi drar hem." Då hör jag från den naiva flickan bredvid mig säga:

 

"Yes. You have tickets? We have cash."

 

Den mystiska mannen stannar upp och säger "Follow me please."

 

Vi följer mannen. Hanna stannar upp och hennes förnuft verkar ha kommit ifatt henne och en rädsla smyger sig in i henne.

 

"Anton ska vi verkligen göra det här? Han verkar så mysko, vi kommer bli dödade!"

 

Jag har däremot fått blodad tand, jag har en chans att få se Zlatan.

 

"Äh kom nu!"

 

Mannen ger Hanna en biljett och säger att hon ska gå in och kolla om våra biljetter är ok, medan jag står kvar utanför med mannen och har pengarna. Vi går med på det. Hanna går in i arenan och jag står kvar där själv med den mystiska mannen. Jag ringer Hanna för att kolla om det funkar bra och jag får en tumme upp av henne.

 

"It seems to be ok." är mitt svar till mannen.

 

"Walk with me. I dont like doing business here, I am afraid of the police you know."

 

Jag går med mannen samtidigt som jag lämnar över betalningen. För att sedan springa in i arenan och möta upp Hanna. Så klart är våra biljetter fake och våra sittplatser finns inte på arenan, men eftersom matchen är igång så blir allt lite kaosartat och vakterna pekar på två platser vi kan ta.

 

"Puh, vilken tur att de inte kollade biljtterna mer noggrant" tänker jag och börjar gå till platserna.

 

Då exploderar en del av arenen "Ibra, Ibra, Ibra!" ekar. Innan vi har hunnit sätta oss så gör mannen sitt andra mål och samma bortasektion skriker halsen av sig.

 

Sedan kommer vi till det tredje. En kanon från 30 meter, rakt upp i krysset. Bortasektionen jublar som aldrig förr. Men vad är det vi ser, alla lilaklädda Anderlechtfans ställer sig upp och  apploderar, skakar på handen och visar med ansiktet att det där var ett sjukt snyggt mål. Vi har alltså varit på arenan i 20 minuter.

 

Cavani gör ett innan Zlatan avslutar med sitt fjärde för dagen. Samma proedur. Hyllas den som hyllas bör, och gör det ordentligt.

 

Då ska Hanna hyllas, utan hennes naiva och korkade förslag och gärningar hade jag aldrig fått uppleva en av mina största drömmar. Och Zlatan ska hyllas förstås, men han ska alltid hyllas.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tanken på det kändes lite mobbad till en början, men jag hade några timmar att slå ihjäl i Etterbeek och det var dessutom tid för lunch... Jag gick in och sa orden och en mycket trevlig servitör tog mig under armen och ledde mig till en mysigt bord. Jag tog upp telefonen rätt snabbt och smsade så att de kanske skulle fatta att jag hade vänner. Övervägde att fejka ett samtal men så långt kunde jag ändå inte sjunka? Ni hör ju, sjukt obekväm tjej. 

Men sen hände det. Jag tog fram rapporten som jag skulle läsa, fick maten och lugnet kom över mig! Vilken härlig känsla det är att gå på café själv!!!! Jag kände mig som någon businesstjej i valfri film eller serie med rosa framsida!! Så där satt jag, nöjd som bara den, funderade på livet, läste, kände mig viktig, tuggade, läste lite till och tiden flög iväg! Efter ett tag beställde jag till och med in en latte. Men där gick jag nog för långt. Latte!?!? Jag som hatar smaken av kaffe!! Men det kändes som att det är så man gör när man går på café ensam!? Drack upp den utan en enda grimas eller tår, det finns hopp farmor Dahlbäck! Nån gång ska jag dricka kaffe som ni andra vuxna! ;) Tror jag. En sak som är helt säker är i alla fall att jag kommer beställa a table for one fler gånger. 

Anton sa att hans tallrik var lika fin som min idag... Jag sa att det var den verkligen inte!! Så nu är vi ovänner och behöver någon som avgör. Vilken tycker ni är finare!?!?!? 

 

Som många kanske vet gick det ju rätt bra för Sverige i matchen igår. Då är det kul att vara svensk här i Bryssel!! Vår favorit-sportpub visade tyvärr inte matchen (Belgien-Kroatien kändes tydligen viktigare!?!?) men Fat Boys skyltade glatt med matchen så efter en god middag gick vi dit.Det var en rätt dålig stream de hade att bjuda på, men jaja. Vi såg ju vilket lag som hade bollen i alla fall, även om man inte alltid såg VEM i laget som trollade. Vi vann, och det var det viktiga! Och vi stod bredvid några österrikare, så det kändes ännu bättre! Och jag gjorde highfive med en av dem när vi gjorde mål. Haha. 

Idag var det också kul att vara svensk, det var nämligen dags för den stora Twistermatchen!!! Pau har flängt runt hela Bryssel för att få tag på ett Twister eftersom han och Anton rätt tidigt blev utmanade av några tjejer från Slovakien. Idag kom de hit, nationalsånger spelades och vi sopade twistermattan med dem!!! Win win win. 

DUU gaaaamla duu friiiia du fjäääällhöga noooord.

 

Där sitter jag och Hanna, mittemot varandra vid matbordet. På tallriken finns en salig blandning av avkoado, ägg, sallad, tonfisk och jordnötter. Maten ser inte lika bra ut som den faktiskt smakade. Det har börjat skymma, en lampa i köket förser oss med ljus. I andra hörnet av köket sitter Paul och spelar Heros på sin dator.

 

Jag och Hanna sitter tysta och det enda som hörs är hur dessa monster slåss på en avägsen dator tillsammans med Pauls klagan om "hur fan kan den hjälten få göra två omgångar." En vanlig middag så att säga.

 

Plötsligt tittar Hanna upp och slutar äta, hon bryter tystnaden.

 

"Anton, har du sett min deo?"

 

Jag avslutar min tugga, det tog ett tag för det var en stor tugga.

 

"Va? Eh, nej." (petar ut lite sallad som fastnat i mellan två tänder)

 

"Nähä, för jag hittar den inte. Så jag tog din deo imorse."

 

Hanna tar en tugga till som att ingenting hade hänt.

 

I min skalle så gick tankegångarna ungefär så här:

 

"DU GJORDE VAD?!?! TOG DU MIN DEO?!!! DET ÄR JU EN KILLDEO!!!!"

 

Men eftersom jag är så lugn, cool och otroligt socialt begåvad så var det jag sa något i stil med:

 

"Va? VA?! VAAAAA?!?!?!?! DU GJORDE VAAAAAD?!?!?!?!?!?!?!?!?! ÄR DU SÅ URBOTAT KORKAD?!?! DET ÄR JU FÖR FRINDENS EN KILLDEO!!!!!! KILLDEO BETYDER DEODORANT FÖR K.I.L.L.A.R.!!!!!!!"

 

Hanna verkar inte ens berörd av det jag har sagt, så jag upprepade det jag sa en gång till.

 

"DET ÄR JU FÖR FRINDENS EN KILLDEO!!!!!! KILLDEO BETYDER DEODORANT FÖR K.I.L.L.A.R.!!!!!!! KILLAR, VI SOM HAR SNOPP!!!"

 

Hanna tuggar lugnt ut en av sina babytuggor och ger mig men-lilla-vän-blicken.

 

"Men man vill ju inte lukta svett."

 

Charmant dam det där. Funderar på att låna hennes läppstift imorgon eftersom mitt är borta...

 

 

Köket. Hemmets hjärta ni vet... Jag har två saker att säga om vårt kök här på Rue De La Samaritaine 30.

1) Det finns inget vackrare än musikalscenerna som minst en gång om dagen utspelar sig där. Anton och Paul, musikalartisterna. Just nu är det en underbar scen där Paul står och lagar äcklig belgisk korv och Anton diskar, tillsammans sjunger de Hallelujah med den största inlevelsen ni kan tänka er i varsin tonart. Och varsin takt. Det är så vackert. Poesi. 

2) Jag har börjat med mitt nya liv, igen. Surprise. Men vet ni vad, Anton är med på det, vilket förenklar det hela! Igår åt vi fisk och idag åt vi en vegetarisk gryta med bönor, och inget klagomål. Han säger till och med att vi kan äta det fler gånger!?!?!? Jag anar nåt lurt. Det här är för bra för att vara sant. Han måste vara otrogen. 

 

Lördag den 5 oktober 2013, dagen då en av mina allra bästa vänner gifte sig. Hon som retade mig när vi var små för att jag var mindre, hon jag lekt barbiebröllop med tusentals gånger, hon jag delat alla mina kärleksbekymmer med, hon som för fyra år sedan sa "Neeeeeej!! Han är bara en kompis!" när jag förutspådde vad som höll på att ske. Igår sa de JA till varandra!! 

Hur bra dagen var går verkligen inte att beskriva med ord. Det var så mycket gläje att jag på riktigt hade ont i kinderna. Men nåt ska jag ge er i alla fall!

Dagen började tidigt med att jag, Emma och Lina åkte till frissan. Jag och Emma fick faktiskt också varsin spegelplats, lyxigt nog. Vi fick dock ta hand om oss själva, men vad gjorde det!? Vi är ju ändå en frisör och en som är sjukt duktig på make up! ;) När vi alla blivit vackra åkte vi till hotellet, åt lite lunch och bytte från mjukiskläder till festklänning. Flera lager av tyll tog hon sig igenom, rosetten i ryggen knöts och där stod hon, vacker som i en dröm redo för den största dagen i sitt liv. Blommor hämtades upp, foton togs och sen var det dags.

Vi satt i kyrkan, musiken började spela och Lina och Niclas gick in. Inte ett öga var torrt. Inte på mig i alla fall. Vigseln var oerhört fin och personlig och efter den följde en otrolig fest. Maten var god och det ena fantastiska talet avlöste det andra. De var ju proffs hela högen på det där!! Dagen avslutades med ett dansgolv fyllt av lyckliga människor!

 

 

Centralstationen ligger inte långt ifrån universitetet. Idag skulle det ske, idag skulle jag gå till en frisör för att rensa bort ogräset på skallen, trimma häcken så att säga. Eller det kanske man inte ska säga, för jag börjar då tänka på rövhåret då..

 

I alla fall så hade jag sett att det fanns en frisörbutik (?) nära centralstationen i Bryssel. Så jag gick dit. Hela dagen hade jag övat in i min skalle vad jag skulle säga till frisören för att kunna få en okej frisyr.

 

"Shårt ån de sajds änd ö litöl bit långer in de midöl." Skulle den frasen leda mig till lycka?

 

Det var ett otroligt mekk att hitta in i den där hårbutiken. Man skulle tydligen gå längst in i ett hotell för att ta sig dit. Hur det nu ska vara logiskt är beyond me.

 

Men jag knackade på försiktigt och fick ett "Bonsoir" som svar av frisörn. Efter en månad här tänkte jag att varför inte hälsa tillbaka på franska. SÅ. OTROLIGT. KORKAT. Där babblade mannen vidare och jag stod där som en idiot och försökte komma ihåg frasen "shårt ån de sajds änd ö litöl bit långer in de midöl."

 

Hur som haver så fick jag sätta mig i en stol där en äldre dam med sina knotiga fingrar skulle schamponera mig. Den sensuella upplevelsen som det tydligen ska vara att bli schamponerad på en salong gick jag allt bet om.

 

Efteråt tog den stilige mannen med uppknäppt skjorta mig till själva frisörstolen. Jag insåg att min fras inte riktigt hade gåt hem hos mannen så jag visade en bild som Hanna skickat. Mannen visade tummen upp och jag satte mig ner.

 

Mannen klippte två klipp, såg fundersam ut, tittade på mig och sa "heh, vill du ha någonting att dricka?"

Att dricka? Varför skulle jag vilja det när jag blir klippt? Det kommer ju sluta med att jag har massa hår i glaset. Försöker han supa ner mig så jag inte kommer ihåg något sen? Allt detta snurrade i min skalle. Så jag tackade nej.

 

Då började mannen istället att svinga med sin sax, kniv och sin maskin. Har aldrig sett någon klippa så snabbt och med sådan inlevelse. Han klippte till och med saxen när den inte var i mitt hår. Snabbt gick det. Sen kom stylingen... Hur lång tid kan det ta att stoppa i lite vax och sen säga "nu är du klar." 20-30 minuter tydligen. Och det var inte nådigt med vax heller. Håret var sådär fett som det kan vara efter en lägerveka i skogen utan bad och dusch.

 

Men jag betalade glatt och gick hem. Väl hemma så, tja, möttes jag som sagt av en Hanna som gapflabbar åt mig. Men vadå, nu har jag duschat bort allt vax i alla fall, och inser att jag nu har världens kanske snabbaste polisonger.

 

Bröllop till helgen, som jag längtar...

 

 

Jag har tvingat Anton att gå till en frisör här i Bryssel. Vi ska ju ändå på bröllop på lördag (!!!!) och den senaste tiden har han sett ut lite som en vandrande peruk. Det här var dock inte helt lätt, att gå till en frisör är tydligen ett stort steg för någon som först haft en mamma som klippt och se blivit ihop med en frisör. Men idag var dagen då det skulle ske. 

17.47 klev han nyklippt in i lägenheten och det kom ett attackbubbel i mig. Jag började med att försöka säga att det var fint men jag kunde inte hålla mig mer än någon sekund, bubblet kom ut som ett fett gapskratt. Säg mig, kära läsare, när blev spikes poppis igen!!???!? Trodde vi lämnade kvar dem på 90-talet för att för alltid stanna där?? HA HA HA HA. 

Tur att gelé går att duscha bort. Ser fram emot när det händer. 

Vi är tillbaka från det döda!!! Internetdöden alltså. Igår tog vi vårt pick och pack och vandrade till vårt nya hem i Sablon!!! Här finns inga vita dubbeldörrar, ingen härlig uteplats och ingen takhöjd att skryta med. MEN, det finns så sjukt många fler kvadratmeter att vandra omkring på, och det finns ett köksbord där vi alla ryms. Det finns riktiga sovplatser för alla, det finns TVÅ toaletter och två duschar, det finns en liten trappa mitt i allt.. Och ett kylskåp med listor uppsatta med magneter, så som jag tänker att det ska vara i ett kollektiv. Men det bästa av allt är att det här är vårt hem. Det står våra namn på brevlådan och vi ska bo här tills vi flyttar hem till Sverige igen, DET är en bra känsla!