Vart tog min självbild vägen?
Såhär såg vi ut för ungefär en och en halv timma sedan.
Anton sa att han skulle ut och intervallträna uppför slalombacken här nedanför oss. Hmm, tänkte jag och plötsligt flög det ur mig "Men jaha, jag kanske ska följa med!" Samtidigt som jag sa det ångrade jag mig djupt men nu fanns det ingen återvändo. Träningskläder på och fram med viljan bara!
Vi promenerade till backen och pratade om vad vi hade framför oss. (Promenera är ett skitord ord som jag ALDRIG verkar lära mig om det ska ha ett eller två m, måste googla varje gång.) Anton sa att han nog tänkte springa upp åtta gånger, jag kände att jag inte skulle vara i närheten av det med mina muskler som vilat ungefär sen 2006. "Okej, det kommer jag aldrig orka. Jag kommer vara död efter fyra." Anton tittade lite mystiskt på mig, kände mig lite dålig. "Eller ja, fem kanske." la jag till.
"Jag kommer vara död efter fyra" Det kan vara det dummaste jag någonsin sagt sen jag föddes!!! Vem tror jag att jag är!? Jag var död efter en tredjedel. En tredjedel. Jag gick resten av backen upp och bara för att jag kände mig som en 200 kilos klump i Biggest Loser gick jag två vändor till. Det smakade blod i min mun, lungorna var sjukt nära på att sprängas och hjärtat höll på att komma ut genom jackan! Såhär i efterhand förstår jag vad Anton menade med sin mystiska blick.