Speak now or forever hold your peace
Inatt har jag gjort mig redo för bröllop, tagit på mig en supersöt klänning, lockat håret och övat på kameraleendet. Det var ungefär fem år fram i tiden och det var Anton som skulle gifta sig, men det var inte jag som var tjejen i vit prinsessklänning. Ni skulle bara veta hur ont i magen jag haft inatt!!!!!
Jag hade alltså flyttat ut nåt år tidigare och nu skulle Anton gifta sig med en gemensam kompis till oss (och till dig som nu undrar om det var Du som skulle få drömkillen kan jag berätta att det var Sofia, den skiten.;)) Jag var tvungen att gå ut ur kyrkan redan innan det började och Emma och Lina kom ut och frågade hur det var. Piss var det. Jag grät och grät och visste inte vad jag skulle göra men det visste dom. Jag skulle gå till Anton där han stod redo så snygg så snygg i sin kostym och berätta som det var. Att jag fortfarande älskade honom och skulle göra allt för att få tillbaka honom. Det gjorde jag. Han sa att han aldrig trodde jag skulle komma, att han väntat och väntat, att han fortfarande älskade mig mer än allt och vi kramades så länge. Han gick in i kyrkan och blåste av det hela och alla jublade för att vi var ihop igen.
Det kan vara så att jag ser för mycket tjejfilmer och serier. Kanske.